Sven Peter Bergman, född 29 december 1806 i Torhamn, Blekinge län, död 30 mars 1878 i Hudiksvall, var en svensk lantmätare, militär, kommunalpolitiker och landshövding. Han var svärson till majoren och riksdagsmannen Carl Johan Gripenberg.

Bergman avlade lantmäteriexamen 1827 och var nivellör vid ombyggnationen av Hjälmare kanal 1828–29. Han blev underofficer vid Västmanlands regemente 1828, avlade officersexamen 1829, blev fänrik vid Hälsinge regemente samma år, löjtnant 1835, kapten 1848, chef för Forsa kompani 1850 och Färnebo kompani 1851, major 1854, överste och chef för regementet 1860–61 samt överste i armén 1861.

Bergman blev vice kommissionslantmätare 1837, kommissionslantmätare 1845 och styresman för avvittringsverket i Gävleborgs län 1859. Han var även ledamot av styrelsen för Söderhamns Järnvägs AB.

Bergman var landshövding i Norrbottens län 1861–73, ordförande i Norrbottens läns hushållningssällskap 1861–73, ledamot av kommittén angående förordning rörande lapparna i Sverige och Norge (1866, ordförande), ordförande i Hudiksvalls stadsfullmäktige 1875–77, ordförande i Norrbottens läns landsting 1861–73, Han tillhörde första kammaren för Norrbottens läns valkrets 1867–74.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Peter_Bergman?fbclid=IwAR3Z4FLV7kjdyoBFrNX_sfUTKsBzAVsfue-StAsbuKoNCyIRQ4Ez9uDVR0A 

Koppling till Söderhamns Järnvägs AB? https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6derhamns_J%C3%A4rnv%C3%A4g

När John Riddle mötte sin överman

En av de engelska teknikerna John Riddle, var under det engelska bolagets tid förvaltare för Forsa Ångsåg. Riddle blev mest känd för sina översittarfasoner och hänsynslösa behandling av arbetarna. Det berättas om honom att han alltid hade sin stora svarta hund och en hundpiska med sig, när han var ute på sina inspektionsronder. Om han mötte en arbetare som inte fick av sig mössan tillräckligt snabbt, drog han sig  inte för att slå arbetaren med piskan eller bussa hunden på honom. En dag måtte han ändå sin överman nere vid ångbåtsbryggan. Fortuna kom från Forsa. En tarvligt klädd man steg i land, gick fram till den fruktade patron ”Riddlell” och hörde sig för om arbete utan att ens hälsa på patronen. Sin vana trogen slog den hetlevrade engelsmannen till honom med hundpiskan. Men i nästa ögonblick fick han själv en kraftig stöt och vacklade, samtidigt som hunden anföll arbetaren. Det hela slutade med att hunden hamnade i strömmen, patronen på marken och frånryckt hundpiskan. Patronen fick ett par slängar av hundpiskan och tvingades be om nåd. Han fick ge ett löfte att aldrig mer slå någon underordnad innan han fick resa sig och kunde linka bort från platsen i sina arbetares åsyn.

När det engelska bolagets verksamhet i Hälsingland upphörde reste patron Riddle tillbaka till London. Detta var troligen 1868 då hela rörelsen togs över av det nybildade Hudiksvalls Trävaruaktiebolag.

John Riddel född i Backinghamskire den 25 januari 1822. Hustrun Ellen född 17/3 1819 i London, liksom deras tre döttrar, Harriet 10/6 1844, Elisabeth 18/4 1846 och Ellen.

Lars Adolf Prytz var son till kompanichefen Anders Johan Prytz, som upptogs på Finlands Riddarhus, och Hedvig Maria von Mell. Efter studier vid Kungliga Akademien i Åbo, inträdde han på den militära banan, först vid Värmlands regemente med rang av fänrik, och 1818 som kapten vid Generalstaben. 1827 blev han kapten och major vid Bohusläns regemente, och året därpå major vid Generalstaben. Han blev 1832 chef för södra tulldistriktet, 1834 överstelöjtnant i armén, och 1842 överste i armén. Prytz blev 1853 landshövding i Gävleborgs län.

Under sina år som militär, deltog Prytz bland annat vid fälttåget mot Norge. Prytz var gift med Fredrika Elisabeth Rosenborg.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Adolf_Prytz 

1860-07-16
Landshövding Prytz och vattenbyggnadsstyrelsens chef, överste Modig förrättade samtidig invigning av Tamms kanal och järnvägen Hudiksvall – Forsa.

Väg- och vattenbyggnadsingenjör, Ämbetsman

1 Modig, Johan Otto, f 20 dec 1803 i V Tollstad, Ög, d 11 okt 1877 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: över- o hovjägmästaren Johan M o Sophia Charlotta Laurbeck. Elev vid Göta kanals elevskola i Motala 19, deltog i utstakn- o avvägn:arbeten för Göta kanal 20, kontrollör vid Motala station 21, postman o nivellör vid Motala o Borenshults stationer 22–23, löjtn vid flottans mek kår 23 mars 24, arbetschef vid Göta kanal 24–28, ledde byggn av Väddö kanal 29–32, kapten i flottans mek kår 10 nov 32, kontrollerande ing vid Djurgårdsbrunnskanalens byggn 33, tf chef för norra kanaldistriktet 34–36, chef där o adjutant vid storamiralsämb:s tredje avd 20 jan 37–41, byråchef vid styr för allm väg- o vattenbyggnader o chef för norra väg- o vattenbyggn:distr samt major vid flottans mek kår 30 okt 41, led av komm ang byggn:plats för ett nationalmuseum maj–juli 45, överstelöjtn i flottans mek kår 16 juli 47, i väg- o vattenbyggn:kåren (VVK) 22 okt 51, led av Sthlms vattenledn:direktion 56–64, tf överdir vid styr för allm väg- o vattenbyggnader 6 okt 57, tf chef för VVK 22 jan 58, överste o chef där samt chef för styr för allm väg- o vattenbyggnader 17 juni 58–22 juni 77, ordf i Sthlms lyshålln:administration 60, led av stadsfullm i Sthlm 63–67, av Sthlms stads drätselnämnd 63–67, v ordf där 64. – LLA 57. – Ogift.

Otto M blev som 15-åring genom B v Platen antagen vid Göta kanals elevskola på ritkontoret i Motala. Han fick sin grundläggande tekniska utbildning vid bolaget. Efterhand fick han självständiga arbetsuppgifter, och 1824 blev han chef för arbetena vid Hulta och Skrumlösa stationer vid Göta älv. Han övertog därefter ledningen av den redan påbörjade kanalanläggningen vid Väddö i Roslagen. Här införde han muddring med ångmaskin, vilket meriterade honom till tjänst som ingenjör vid Djurgårdskanalens byggnad.

I Sthlm pågick under 1830- och 40-talen byggnadsverksamhet främst under drätselkommissionens överinseende. Kanaler och vattendrag rensades, kajer stensattes och broar byggdes. M utförde besiktningar av arbeten som staden begärt eller erhållit statsbidrag för. Han fick under årens lopp flera uppdrag i ledande ställning och bidrog till att muddringsmetoderna förbättrades genom att det tunga manuella arbetet mekaniserades. 1836 gällde det muddringen av Klara sjö och Rörstrandsviken. Muddringen innebar både en förbättring av det ohälsosamma vattnet och en strandreglering i området.

Vid 1841 års riksdag anvisades stora anslag till allmänna arbeten. Detta innebar en förnyelse av Sveriges kommunikationer och en ökning av åkerarealen genom utdikning av sjöar och sankmarker. Enligt M var anslagen "lika oväntade för regeringen som för landets innebyggare". För att administrera de nya arbetena inrättades så ett nytt självständigt ämbetsverk, styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader, där M blev byråchef.

Under M:s år som chef för det norra väg-och vattenbyggnadsdistriktet gjordes 74 vat-tenavtappningar och utdikningar och 61 vägomläggningar. Alvar som Lule älv och Pite älv rensades för att underlätta flottning, forsar reglerades, och farleden mellan Sthlm och Uppsala rensades vid Almarestäket och Erikssund.

M arbetade aktivt för att anslagen till väg- och vattenbyggnadsverksamheten skulle ökas. 1850 gav han ut en historik över de allmänna arbeten som utförts de senaste 10 åren. Hans skrift hade direkt adress till de anslagsbeviljande ständerna och avsåg att visa hur väl de beviljade medlen använts och hur nödvändigt det var med fortsatta förbättringar av landets land- och vattenvägar. Det är att märka att han ägnade frågan om förbättringar av landets landsvägsnät lika stor uppmärksamhet som aktuella kanalbyggnads- och muddringsprojekt. Vägförbättringarna, vilka ofta förutsatte utdikningar, satte han i samband med strävan att vinna ny åkermark och förbättra befintlig sådan.

M var framgångsrik i sin propaganda- och upplysningsverksamhet. Nya anslag beviljades under efterföljande riksdagar och en omfattande verksamhet inom området ägde rum under de följande 20 åren, vilken M redovisade i en skrift 1871. En ej ringa del av den goda organisation och det gedigna arbete som utmärkte de olika förbättringsföretagen kunde M själv ta åt sig äran för. Därom vittnar de utförliga inspektionsberättelserna som han lämnade under årens lopp. Under sin tid som chef företog han ända till 1875 3 å 4 resor per år till de olika distrikten. M var en utmärkt förman (Nerman) och som chef för VVK var han mån om kårens goda anseende. Därför föreslog han förbud för officer vid kåren att ta ett statsunderstött arbete på entreprenad, vilket även beslöts.

M och Nils Ericson (bd 14) hade känt varandra sedan elevåren vid Göta kanal, och vänskapen bestod. Förhållandet dem emellan var präglat av ömsesidigt förtroende. De följdes åt på tjänsteresor inom landet, och eftersom de nya järnvägsplanerna utarbetades på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, följde M med Ericson – då chef för statens järnvägar – på en studieresa till Danmark, Tyskland och Belgien 1855 för att få kännedom om nyheter i branschen.

M ägnade även mycken tid åt rent kommunala frågor. Redan på 1850-talet blev han ordningsman för 13:e distriktet – kvarteret Typhon – i Gamla stan, där han bodde. Ordningsmannaskapet innebar ett slags socialarbete, där det bla gällde att ha uppsikt över den allmänna ordningen och hjälpåtgärderna till nödställda. I koleratider under 1850-talet hade ordningsmännen ytterligare uppgifter. Själv var M svårt sjuk i kolera under epidemien 1853. 1862 blev han invald i stadsnämnden, där han framför allt intresserade sig för tekniska frågor som belysning och vattenledning. Dessa frågor var högaktuella under perioden, och M bidrog till att de löstes.

Trots att M:s arbetskapacitet minskade med åren stod han envist kvar i tjänst till 1877, s å som han gick bort.

M tillhörde den grupp av militärt utbildade ingenjörer som under 1800-talets radikala modernisering av landets kommunikationsväsende nästan uteslutande fick uppgifter av civil karaktär. Utmärkande för hans gärning är att den kom att omfatta både de riktigt stora projekten som kanalbyggen och mindre iögonfallande som förbättringar av det befintliga vägväsendet. Han arbetade för kommunikationsförbättringar och satte alltid in dessa i sitt näringspolitiska sammanhang, som ett led i samhällets allmänna ekonomiska tillväxt. Väsentligt i sammanhanget var att M i kanal- och järnvägsbyggandets tidsålder insåg behovet av en förbättring av de försummade landsvägarna.

Brita Zacke
https://sok.riksarkivet.se/sbl/Mobil/Artikel/9398 

1860-07-16
Landshövding Prytz och vattenbyggnadsstyrelsens chef, överste Modig förrättade samtidig invigning av Tamms kanal och järnvägen Hudiksvall – Forsa.

Någon gång under 1870-talet besöktes Näsviken av Oskar II på sin Eriksgata. Näsvikenborna hade samlats i stort antal vid Tamms kanal där båten Dellen skulle föra monarken genom slussarna mot Forsa station. Ett program var inövat där ett antal mannar från ångsågen med stark röst skulle utbrista i leverop, inspektoren vid sågen skulle tala och slutligen skulle skjutas salut med kanoner som lånats från Hudiksvall. Nästan allting gick snett. De taktfasta leveropen förstördes av ett antal sågverksdamer som bildat en egen hejaklack och utan övning föll in i leveropen. Av Inspektorens tal blev inget eftersom han förstummades och stod där eldröd och inte fick fram ett ord när han såg kungen. Unge Eduard Rasch räddade dock situationen då han hoppade upp på den kungliga båten och helt improviserat höll ett fint tal. Slutligen återstod kanonsaluten som också gick snett. Det var två gamla knektar som skulle ombesörja detta men tyvärr hade de laddat för kraftigt så den ena kanonen pulveriserades och det blev bara en grop där den stått. Ingen skadades och saluten kunde avslutas med den hela kanonen.

____

Oscar II, Oscar Fredrik, född 21 januari 1829 på Stockholms slott i Stockholm[1], död 8 december 1907 på Stockholms slott[2], var kung av Sverige 1872–1907, kung av Norge 1872–1905, samt hertig av Östergötland. Han var tredje son till Oscar I och Josefina och bror till Karl XV. Oscar gifte sig 1857 med Sofia av Nassau. Han själv använde stavningen Oscar, och efter hans död har stavningspraxis varierat mellan detta och Oskar.[3]

Oscar II var kung under ett skede då Sverige genomgick en period av industrialisering och snabb teknisk utveckling, och då unionen mellan Sverige och Norge försvagades för att slutligen upplösas. Perioden går ibland under beteckningen den oskarianska. Oscar var den tredje av fyra bröder i en syskonskara på fem. Då den äldste brodern, kung Karl XV, saknade tronarvingar (hans ende son hade avlidit i späd ålder 1854 och hans dotter saknade arvsrätt) och mellanbrodern prins Gustaf avlidit 1852, blev det vid Karls bortgång 1872 Oscar som fick ärva tronen.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Oscar_II#Utpekade_%C3%A4lskarinnor 

Den mest drivande kraften för ”Unionens” tillkomst var rättaren och smålänningen Carl Gustafsson...
https://www.forsadatabas.se/Nasviken/GustavFagerstrom/Gustaf%20Fagerstroms_anteckningar_om_Nasviken.html#16.1.2.Kooperativa%20f%C3%B6reningen%20Union|outline 

Något av åren 1907 – 08 bildades den första kooperativa föreningen här med namnet ”Union”. Den mest drivande kraften för ”Unionens” tillkomst var rättaren och smålänningen Carl Gustafsson. Insatsen var 10 kronor, som var flera dagsinkomster på den tiden. Intresset var stort och många anmälde sig som medlemmar.

Att få varor från grosshandlare i Hudiksvall möte motstånd beroende på att ortens handlare såg konkurrensen från den nya affären som ett hot för deras rörelse, och vädjade att inga varor från grosshandlarna skulle säljas till Union. En firma tog dock ingen hänsyn till deras krav, nämligen ”Berg och Hallgren” som levererade varor till föreningen. Med det lilla startkapitalet kunde affären öppnas. Som butik hyrdes lokal hos Nordströms i Böle (senare gästgivargård och pensionat). Förste föreståndaren var Skogsberg från Sandviken, och biträde var Johan Trolin Övernäs. Senare kom A Pedttersson och J Bergstrand som föreståndare. På den tiden var det så att flertalet handlade på bok och blev mer eller mindre bundna hos sin handlare. Union tillämpade därför kontanthandel och det var svårt för en del att vara med. Så småningom lyckades många göra sig fria från andra handlare och blev kunder i den nya föreningen. Hemma i mitt hem handlades det ej på bok, så kontanthandeln var för dem inget nytt. Det var en viss tillfredsställelse att märka att de nu var kunder i en egen butik, vars sortiment undan för undan ökades.

Bönderna i omkringliggande byar hade planer på att bygga mejeri. Efter det att Näsvikens Andelsmejeriförening bildats inköptes en tomt på 49 år, men dåvarande disponenten Berthold Rasch bestämde som ett villkor att konsumföreningen Union skulle få affärslokal i fastigheten. År 1909 uppfördes en byggnad med mejerilokaler och bostäder och samma år flyttade även Union in där. Konsum har sedan dess alltid haft affärslokal i denna fastighet.

Under första världskrigets slut gick affären i konkurs 1918. Orsakerna till detta var många, men en bidragande orsak var att inneliggande lager av surrogat från krigsåren var för stora. När nu normala förhållanden började komma med varor av bättre kvalité till lägre priser var det svårt att avyttra det inneliggande lagret. Stort nedlagt kapital vid inköpen tärde på föreningens bärkraft och betalningarna inställdes till ledsnad för kunderna.

Se även https://karne-lindstrom.se/sida26.html
FÖRSTA KONSUMFÖRENINGEN "UNION"

"Union" kom den att kallas Näsvikens första konsumförening bildad 1907-10-20 i Näsviken, affären fanns i Nordströmska huset i Böle, senare gästgivargård och pensionat.

Det var smålänningen Carl Gustafsson, rättare vid bruket i Näsviken som var den drivande kraften för en kooperativ butik, men det var inte lätt att driva en butik kooperativt på den här tiden, grossisterna vägrade sälja till ett kooperativ, påhejade av många handlare speciellt Värmlänningar som redan fanns på orten. En firma tog ingen hänsyn till Värmlänningarnas vägran att sälja det var "Berg och Hallgren" som därmed blev första leverantör till "Unionen". Insatsen var 10 kronor, som var flera agsinkomster på den tiden.

Med ett litet startkapital kunde så den första affären öppnas. Första föreståndaren var en Skogsberg från Sandviken och biträdet Johan Trolin Övernäs.
Däremot hade konstigt nog kooperativa stöd av brukspatron Rasch som hade upplåtit mark till bönderna i omkringliggandebyar för att kunna bygga ett mejeri i Näsviken.

Han gjorde det med förbehållet att föreningen "Union" fick en större lokal i detta mejeribygge mot en arrendeavgift .

Levde: 1802-1870 (68 år)

Titel: Sluss, kanal- och järnvägsingenjör, friherre

Adel/ätt: Adliga och friherrliga ätten Ericson. Adlad 1854, friherrlig 1860

Far: Olof Ericsson (1778-1818)

Mor: Brita Sofia Yngström (1778-1853)

Nils Ericson

Biografi

Nils Ericsson (senare Ericson) föddes den 31 januari 1802 vid Långbanshyttan i Värmland som son till gruvfogden Olof Ericsson (24) och Brita Sofia Yngström (24). Han var äldre bror till John Ericsson.

Nivellör (Ordet nivellör är en synonym till geograf och kartograf och kan beskrivas som ”den som nivellerar, genomför nivellering; lantmätare, geograf, kartograf”. Person som mäter höjdskillnader mellan olika punkter i terrängen, avvägare. )

Vid fjorton års ålder (1816) blev Nils antagen som ingenjörselev vid byggandet av Göta kanal där han snart blev upptäckt av Göta kanals grundare och ledare greven Baltzar von Platen som 1820 befordrade honom till nivellör. En nivellörs arbete är att mäta den relativa höjdskillnaden mellan två eller flera punkter i landskapet.

Kanalbyggare

Han blev underlöjtnant vid ingenjörskåren 1823 och året efter utnämndes han till arbetschef vid kanalarbetena som efter fyra år utsträcktes till hela linjen mellan Asplången och Östersjön. 1828 blev han löjtnant i armén och två år senare kapten vid flottans mekaniska kår och utsågs samma år till övermekanikus vid gamla Trollhätte kanalverk samt till chef för västra väg- och vattenbyggnadsdistriktet. Åren 1831-1839 slutfördes under hans ledning kanalen vid Ström och Stallbacka, Säffle kanal vid Byälven samt kanalerna vid Karlstad och Albrektssund.

England

År 1832 gjorde han på egen bekostnad en resa till England för att utöka sina kunskaper i väg- och vattenbyggnadskonsten. Samtidigt passade han på att besöka sin bror John, som då satt i fängelse där. Väl hemma igen befordrades han till major vid flottans mekaniska kår och började planera för en ombyggnad av gamla Trollhätte kanal och en ny slussled förbi de stora Trollhättefallen. Detta stora projekt som började 1838, var klart på sex år, och den nya kanalen kunde öppnas för allmänheten den 4 juli 1844.

Överstlöjtnant

Han blev 1842 överstlöjtnant. Hans nästa stora byggnadsverk var ombyggnaden av slussen i Stockholm mellan Mälaren och Saltsjön, som var klart 1850. Efter det gjorde han upp planer för Skeppsbrokajen i Stockholm.

Nils Ericson

Adlad 1854

Han blev befordrad till överste år 1850 och när Karl XIV Johans staty avtäcktes 1854 på Skeppsbron, upphöjdes han i adligt stånd med namnet Ericson. Han strök alltså bara ett "S" i sitt efternamn.

Projekt i Finland

Under åren 1849-1855, utförde han ett annat storverk, nu i Finland, där han förenade sjön Saimen med finska viken. Alla sina projekt genomförde han alltid på mycket kortare tid än vad som hade räknats ut och för mycket mindre pengar, vilket gjorde att han blev högt uppskattad.

Statens järnvägar

Därför fick han på våren 1855 påbörja ett nytt arbetet, att bygga statens järnvägar, vilket han även det klarade galant. Så i november 1862 invigdes den nära fyrtiotre mil långa bansträckan som förenar Stockholm med Göteborg där den första bandelen Göteborg-Jonsered och Malmö-Lund öppnades redan den 1 december 1856. Av södra stambanan var Malmö-Älmhult färdig 1862, och då han, som vid Karl XV:s kröning 1860 ärats med friherrlig värdighet, lämnade chefskapet för statens järnvägsbyggnader med en årlig livstidspension på 15 000 kronor. Efter pensioneringen hjälpte han sin son med att fullborda Dalslands kanal.
https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=270 

Karl XV, Carl Ludvig Eugen, född 3 maj 1826 på Stockholms slott i Stockholm[1], död 18 september 1872 på residenset i Malmö[2], var kung av Sverige och Norge från 8 juli 1859 och fram till sin död 1872. Fram till trontillträdet var han hertig av Skåne. I Norge även känd under regentnamnet Karl IV[3], men kallades även där under sin levnad Karl XV.[4] Han var son till kung Oscar I och drottning Josefina. Han gifte sig 19 juni 1850 med Lovisa av Nederländerna. I folkmun kallades han "Kron-Kalle".[5]

Karl XV regerade Sverige och Norge från 25 september 1857 till sin död 18 september 1872. Han kröntes i Sverige 3 maj och i Norge 5 augusti 1860.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_XV 

Hudiksvalls Trävaruaktiebolag

http://runeberg.org/rhasvindus/3/0129.html
Efter det att handlanden, Herr E. O. Regnander i Hudiksvall, i Oktober

1856, hade inköpt i Lillherrdals socken i Herjedalen dessutskog, så bildades af honom, på basis af detta köp, i England ett bolag under namn af * Hudiksvall Steam Sawing Mill Company Limited of London», hvilket bolag, sedan jernvägsanläggning mellan Dellsjöarnes vattendrag vid Forssa kyrka och Hudiksvall blifvit beslutad, dels inrättade en konstgjord flottled från Ljusne-elf i Ljusdal ned till sjön Södra-Dellen i Forssa socken, och dels anlade

Forssa ångsåg, hvarest sågningen och sågproduktens nedforsling till Hudiksvall började samtidigt med jernvägens fullbordande, sommaren 1860.

Det engelska bolaget inköpte sedermera, i början af 1865, de s. k. Vestra Helsinglands bolags skogar inom Färila och Ytterhogdals socknar, och fortfor derefter att drifva sågverksrörelsen och utskeppningen till ett omfång af 6- å 8,000 standards per år intill slutet af år 1868, då bolaget försålde alla sina egendomar i Sverige till ett consortium i Hudiksvall, hvaraf sedan bildades Hudiksvalls Trävaru-Akliebolag.

De verksammaste krafterna för inköpet från det engelska bolaget af de stora skogstillgångarné m. tn. samt bildandet af det nya Hudiksvalls Trä-varu-Aktiebolag utgjordes af Herrar Julius Brun, Edward Frisk och ofvan-nämnde E. O. Regnander, samtliga bosatta i Hudiksvall

Det nya bolaget har sedermera, under de gångna årens lopp, genom gjorda inköp af skogsafverkningsrättigheter och skogshemman inom de flesta af Norra och Vestra Helsinglands socknar likasom inom Herjedalen, ytterligare ökat sina skogstillgångar för vinnande af varaktigare timmerfångst, hvarjemte bolaget, genom nyanläggning, först af Håsta-holmens ångsåg vid Hudiksvalls-fjärden, och sedermera af ett ännu större sågverk vid Hybo-sjön i Ljusdals socken, invid Hybo jernvägsstation, samt genom inköp af Lerviks ångsåg vid Söderhamnstjärden, inrättandet af hyfvelverk vid Håstaholmens ångsåg vid Hudiksvall samt till sist anläggningen af en ångsåg i Bergsjö socken i nord-vestra delen af Helsingland, -— satt sig i tillfälle att, i förhållande till den vunna skogstillgången, jemväl öka sin årstillverkning, så att denna och virkes-utskeppningen numera uppgår till 25- å 30,000 standards per år.

Sågprodukterna från Hybo och Forssa ångsågar nedföras på statsbanan till bolagets vid Hudiksvallsfjärden belägna brädgårdar och utskeppningsplats, och sågprodukten från Bergsjö ångsåg nedföres på s. k. Norra Helsinglands jernväg till samma utskeppningsställe.

Bolagets Disponenter likasom ledamöterna i bolagets styrelse hafva under de fyratio årens verksamhet naturligtvis ombytts flera gånger; och vi nämna derföre af Disponenterna endast de båda första: Herrar v. konsul C. J. Mathiesen och E. O. Regnander jemte den nuvarande Disponent-direktören, Herr O. Midling, — samt af bolagets förutvarande styrelseledamöter endast styrelsens från dess början ännu qvarstående ordförande, Herr Julius Brun.

Den närvarande styrelsen utgöres af denne samme ordförande, Gods-egaren m. m. Julius Brun, Ombudsmannen m. m. Herr Th. R. Thuresson i Sundsvall och förutnämnda Disponent-direktören Herr O. Midling.

Nedan Pionären Albert Pettersson

Han sa citat:
"Om kooperationen skulle upphöra, då blir det synd om människorna...."

https://karne-lindstrom.se/sida13.html